Det finns gränser…

för vårt bekräftelsebegär. Igår, i soffan, efter jobbet, före yogan. Har precis matat in avsnitt fem av Mad men och snabbspolat förbi vinjetten. Då ringer det på telefonen. Det KAN ju vara nåt av barnen (man slutar aldrig hoppas) så det är klart jag svarar. En ung man med dialekt från östra Kronoberg säger ”hej jag heter Per-Ove? och ringer från blabblablaundersökningar. Jag…”. Hit men inte längre. Det tog inte många sekunder att säga detta och ungefär halvvägs hinner min reptilhjärna signalera fara (ja det känns likadant i hela kroppen som om det hade varit den sabeltandade som stod i begrepp att attackera) och jag svarar trött ”Jag vill inte tala med dej”. Då har den stackaren mage att argumentera och läxa upp mej för mitt ordval. Att jag borde sagt att jag inte vill svara på undersökningen i stället för att kränka HONOM. ”För när du säger så tolkar jag…” Då säger jag ”Stopp, stopp stopp, du ska inte tolka någonting för allt jag vill är att fortsätta titta på programmet”

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: